Måndag. Är jag vaken?
Ibland är de mest enkla ting obegripligt svåra. De omger sig plötsligt med en ogenomtränglig mystik och låter sig inte hanteras som de enkla ting de egentligen är. Som det här med att brygga kaffe. Om morgonen.
Jag gillar bäst handbryggt kaffe – ingen elektrisk bryggare för mig. Kokar först vattnet, häller det sedan över kaffet i filtret. Rätt enkelt. Men i morse var det svårt. Kunde inte minnas om det kalla vattnet kom om jag vred handtaget på kranen till vänster eller till höger. Vred till vänster och kände mig nöjd. Tills jag kom på att det kom varmvatten. Det är väl egentligen standard på alla kranar, men i morse var allt som bortblåst. Det ekade tomt inne i hjärnvindlingarna när jag kollade om det överhuvudtaget fanns någon aktivitet därinne.
Lika illa var det den morgon då jag hällde kallt kranvatten direkt på kaffet, istället för i vattenkokaren, som stod intill och väntade på sin uppgift. Kanske en genväg till iskaffe, men inte riktigt vad jag tänkt mig.
Kvicknade dock till under dagen. Drack den ena koppen kaffe efter den andra. Skulle just ta min trettiofjärde klunk för dagen, då jag överraskades av att någon redan tömt min kopp. Ungefär som när man ska ta en till tugga på mackan man lagt ifrån sig medan man läser tidningen – och så är mackan uppäten! Besynnerligt.
Det finns ingenting som är enkelt.
