Språket
Jag blev häromdagen riktigt less – återigen – på alla engelska ord som valsar runt i svenskan. I talspråket, reklamspråket, skriftspråket. Men språk är ju någonting som alltid förändras, så varför reagerar jag mera enstaka gånger? Vet inte, men jag diskuterade fenomenet nyligen och tappade i hastigheten fullständigt min trovärdighet som förespråkare för svenska språket…
Jag: - Nä, inga engelska låneord!!
X: - Men språk förändras alltid…
Jag: - Jepp, beacuse change happens…
X: !!!!
Jag: – Öhh, ja just det, jag menar… ööhh!
Så var det med den saken. Jag klättrade ner från barrikaden och begrundade mitt eget språk och om det nu egentligen var så viktigt om man pratade på en halvengelska eller inte. Kanske gick ibland tongångarna så här under Gustav III:s dagar, men med fokus på låneorden från franska språket.
Fast jag kan ändå inte låta bli att reagera. Som häromdagen när jag såg en reklamaffisch i en busskur. Ett par flaskor med julmust och ett textat budskap: It’s a must! Ungefär på samma tema är Tele2:s kampanj med fåret – It’s cheap. Temat i de här reklamkampanjerna är en blandning av två saker. Dels vårt svengelska uttal, att få cheap att låta som sheep är något vi svenskar är specialister på (precis som vi nästan alltid uttalar det engelska J-ljudet med Y-ljudet), dels att röra in så mycket engelska i den dagliga ordsmeten att vi till slut inte reagerar.
Därför – reagera på vardagens språk i alla sammanhang.
